Varför pallar jag inte med mina zip-påsar från Ikea?

Den senaste cirka 2 veckorna har jag snackat en del med andra om vad det är som gör att vi inte pallar med att sånt de tidigare generationerna gjorde nästan helt utan ansträngning. Min farmor Ingrid till exempel, hon sparade och diskade alla Bregott-paket, kesoburkar och annat sånt som vi i bästa fall sopsorterar bort idag. Hon använde dem till allt möjligt tills de fullkomligt rasade ihop. Själv får jag ångest över mina zip-påsar från IKEA som jag måste diska lite då och då. Jag har ju faktiskt köpt dem för att de ska användas flera gånger om, i ett försök att inte använda engångsplast. Men hallå SÅ jobbigt.

Jag har nånstans kommit fram till att det måste vara för att våra hjärnor är upptagna med annat. Jag känner att jag håller på med saker hela tiden ju, och hela tiden finns det en mer som ska klaras av. Och förväntningar som ska levas upp till. Inte minst socialt. ”Vi måste ju hinna träffas INNAN semestern!”. Aahhh varför då?!

via GIPHY

Så blev millennials den utbrända generationen

Så idag när jag sitter framför datorn och plöjer rapporter, för att jag ska skriva ett inlägg för en kund, så snubblar jag över The Cassandra Report som leder mig in på social utbrändhet. Jag läser vidare och hittar en artikel på Buzzfeed skriven av Anne Helen Petersen och blir golvad av ett enda stort AHA! Där skriver artikelförfattaren såhär:

”Utbrändhet, samt de beteenden som följer med det, är faktiskt inte något vi kan bota genom att åka på semester. Det är inte begränsat till arbetare i akut högt belastade miljöer. Och det är inte en tillfällig plåga. Det är millennialssjukan. Det är vår grundtemperatur. Det är vår bakgrundsmusik. Det är så saker är. Det är våra liv.

Hon förklarar vidare:

”Varför är jag utbränd? Jo för att jag internaliserat idén att jag borde arbeta hela tiden…. Livet har alltid varit svårt, men flera av oss är inte rustade för att hantera de speciella sätten på vilka det har blivit svårt för oss.”

Överallt, hela tiden

Millenials lever i en dygnetrunt-kultur där både arbete, skola och det sociala påverkar och blir påverkat. Den ständiga tillgången till varandra och trycket att vara aktiv får konsekvenser för ALLT.

Vi vilar sällan. Istället ser vi till att våra hjärnor får jobba hårt genom att vara aktiva på jobbet, på bussen, på toa, påväg till hämtning på förskolan, på gymmet, i sängen och när vi är på bio. Det är sällan jag är med en vän som inte googlar, smsar eller tvingar mig kolla på en Youtube-video om nåt jag inte får missa samtidigt som vi ska umgås. Sällan kan jag slappna av soffan utan att svara på Messenger eller shoppa på Tradera. Dessutom har jag fler instagramkonton än vad jag själv kan räkna.

Jag tänker inte avge några löften om mindre skärmtid, men jag känner ändå att jag fattar mer. Kanske hjälper det mig när jag behöver förklara mig eller bara ska tillåta mig själv att vila. Det är för att jag är tillgänglig hela tiden, och det är ok att inte vara det ibland.

PS. Jag sopsorterar ALLT! Typ. DS.