Smygisarna avgör allt

Regler, sanningar och invanda mönster. Ofta smyger de sig på utan att vi tänker på dem trots att de spelar en avgörande roll (och ibland för väldigt många). 

I helgen har jag och mina vänner snackat mycket om kulturer på bland annat arbetsplatser etc ur olika perspektiv. Vi har varit mest eniga, men ibland har vi lite svårare att förstå varandra och oftast beror det på just perspektiven. Själv upplever jag att jag har svårt att förklara mina känslor som dyker upp när jag blir kategoriserad av någon och bemött därefter. 

Efter att ha pluggat etnologi kan jag inte låta bli att hobbykulturanalysera lite lätt nu och då, både i jobbet och privat. Det hjälper mig liksom att formulera mina tankar. Just nu läser jag en bok som heter Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem, en dussindeckare i pocketformat. Boken är ett typiskt bra exempel på vardagliga smygisar som avgör förhållandet mellan man och kvinna och som stör mig otroligt mycket. Den 8 juli 2014 skrev SvD att Offer utan ansikte är en perfekt sommardeckare men att den som söker tuggmotstånd får leta vidare. Jag håller inte med. Redan innan jag tuggat 100 sidor in har huvudpersonen Fabian Risk givit mig följande motstånd att jobba med: 

1. Reflekterat över att hans fru är snyggare efter att ha tappat några kilon: ”Hon hade aldrig varit tjock, snarare tvärtom. Men hennes anletsdrag hade blivit tydligare, vilket klädde henne.”
2. Bestämt att chef = man. Det nämns inget om könet på chefen så huvudpersonen tar det för givet att det är en man:
    
3. Den andra kvinnan i Fabians liv är jobbig för att hon förväntar sig respekt av Fabian trots att han redan lämnat henne bakom sig. Hon hämnas genom att ringa hem till Fabian. Hans fru svarar = hämnden är ljuv. 
4. Citat på sidan 91: ”Egentligen gillar jag inte kvinnliga chefer”. Lämnas okommenterat. 
5. ”Har du fått klartecken från frugan än?”. Varför inte byta ut frugan och skriva ”regeringen” istället när du ändå har momentum?

Det enda sakerna jag kan tänka när jag läser boken är:

• Allt är bara påhitt så varför inte passa på att försöka att inte spä på gamla skitroller som att kvinnan suger på piercingar och män bara vill komma bort från familjen pga det enda han kan och vill är att jobba. 
• Vet författaren om vad han gör? Om ja, varför?
• Tänkte förlaget på detta? Om ja, varför stuntade ni i det? Om nej, hur är det möjligt?
• Läsarna, tänker ni på det?

Vi är alla del av kulturer, olika kulturer på olika ställen. Jag har en kultur med mina kollegor, en annan med mina beställare, en tredje med min familj, en med min sambo, en med mina vänner och så vidare. Vi har alla lika stora delar ansvar för att kulturen vi har med varandra är OK. Jag tycker inte att författaren jobbar för att ha en schysst kultur med mig, jag känner mig redan förbisedd innan jag ens hunnit läsa 20% av boken. 

Kanske tänker du inte på det. Visst det är bara en påhittad bok med påhittade personer och dokumenterade händelser från det verkliga livet. Det är ju inte du själv Stefan som ansvarar för vad som händer i vardagen, eller hur? Berättelsen ska ju bara konsumeras och exemplena ovan behövs kanske för att göra det mer verklighetstroget. Men är det ok för det? NÄ, inte om det lämnas okommenterat. Det enda det duger till är att göra det svårare för mig om jag vill vara chef eller ihop på lika villkor. 

Till er jag pratade med i helgen som hade svårt att se och förstå mina upplevelser. Blev det lättare nu? Jag tänker i alla fall läsa klart boken och hoppas på att jag får revidera min kritik i efterhand. Trevlig helg!